Nya upptäckter.

För de flesta av oss uppstår med stigande ålder en successiv försämring av synen och själv utgör jag inget undantag. Men de unga årens goda syn till trots kan jag nu konstatera att jag har missat mycket av det som nästan dagligen händer framför våra ögon. Men det är nog så att de nya upptäckter jag nu gör har inte så mycket med god syn att göra utan snarare ett med åren förändrat sätt att se på omgivningen.    

Allt som oftast upptäcker jag nu skeenden i naturen som tidigare med all säkerhet har hänt ett flertal gånger framför mina ögon men som jag inte lagt märke till. Häromdagen upptäckte jag t.ex. en Grönfink på gräsmattan som uppenbarligen åt något. Eftersom jag inte kunde förstå vad den åt så hämtade jag kikaren och kunde då konstatera att det var maskrosfrön den åt. Från de låga, efter marken liggande, och inte riktigt utslagna fröställningarna åt den med till synes god aptit såväl själva fröet som dess paraplyludd.

Idag hade vi besök av den under vintrarna så vanliga herr och fru Domherre. Det visade sig att också dessa fåglar var ute efter maskrosfrön. Till skillnad mot Grönfinken åt Domherrarna också från de fröställningar som var högt över marken. Eftersom Domherrarna inte kan hovra likt en Kolibri så utnyttjar de i stället en annan taktik. Med något vingslag hoppar de upp och satter fötterna på blomstjälken som då följde med ner till marken och vips var frökorgen tillgänglig och kunde tömmas på sitt innehåll. Även själva ätandet skiljde sig från Grönfinken. I stället för som Grönfinken äta allt så vänder Domherren in fröet i näbben och ruskar sedan på huvudet så att fröets flygdel lossnar.

Grönfinken ville inte siktigt samarbeta med fotografen.

 Med frö i näbben från den nertrampade fröställningen.

Tre fröställningar och alla är för höga.

Fågeln har gjort sitt val och trampat ner fröställningen.

Vad är viktigt för miljöåklagaren?

I dagarna har nyhetsmedia rapporterat om att Kammaråklagare Leif Magnusson ska väcka åtal mot Östersunds kommun med anledning av Cryptosporidiumutbrottet i november 2010. Den här olyckliga händelsen har tydligen satt outplånliga spår och ett hämndbegär som hos vissa människor fått så bisarra reaktioner som att gå till domstol.

Den första stämningsansökningen gjordes mot Östersundshem med motiveringen att de inte levererat drickbart vatten. Nu i dagarna kommer så uppgift om att miljöåklagaren stämmer Östersunds kommun för samma sak.

I en intervju vid tiden för utbrottet sa kommunens miljöchef Jari Hiltola att han före utbrottet inte hade hört talas om parasiten Cryptosporidium. Jag är tämligen säker på att Hiltola delade den okunskapen med resten av Östersunds befolkning. Trots den utbredda okunskapen finns det alltså personer som utan att blinka kräver att t.o.m. Östersundsbostäder borde ha förutsett och förhindrat utbrottet. Att Svensson i efterhand är den som vet mest och bäst är väl kanske inte så förvånande men att en åklagare visar samma dåliga omdöme förvånar. Vad blir vinsten, oavsett rättens utslag, av en rättegång mot kommunen? Svaret kan bara bli, ingen vinst, utan i stället enbart kostnader. Onödiga kostnader för samhället dvs. skattebetalarna. Att en åklagare lägger ner tid och arbeta på den här typen av mål tyder på bristande förmåga att prioritera.

Under första halvan av året har en intensiv debatt förts i lokala medier om huruvida fiskodling ska få förekomma i Storsjön. Å ena sidan står fiskodlingsindustrin och deras samhällsfinansierade projekt avsedda att bana väg för etableringarna. På den andra sidan står en med fog oroad befolkning.

Till skillnad mot parasitutbrottet vet i det här fallet de inblandade samhällsinstanserna vilka risker som föreligger om fiskodlingsplanerna blir verklighet. Trots vetskapen om de uppenbara farorna med odlingsverksamheten ställer man välvilligt upp med skattemedel. Jag tror inte det ligger något fel i påståendet att de finansierar förberedelser till miljöbrott. Mitt eget rättstänkande säger mej att såväl förberedelse som genomförande av brott är en straffbar gärning. Följaktligen borde det ligga i miljöåklagarens intresse, med tanke på hans intresse för parasitutbrottet, att granska förberedelserna för fiskodlingsetableringarna.

Det växer mossa på vårt tegeltak och för att inte riskera att annan växtlighet slår rot så borde taket rengöras. Jag har under hela försommaren tänkt på en reklam jag sett om hur enkelt det var att få ett rent tak. Av en händelse fick jag för någon vecka sedan syn på en flaska av rengöringsmedlet jag sett reklam om. Jag köpte flaskan, 339:-, åkte hem och ställde den ifrån mej eftersom jag inte ansåg väderförhållandena som lämliga. 

Så i onsdags var vädret perfekt med uppehåll och nästan vindstilla. Jag beslutade mej för att börja med garagetaket och tog fram flaskan. För säkerhet skull läste jag nu igenom all text på flaskan och döm av min förvåning när jag vid sidan om alla förmaningar om försiktighet också finner ett märke med texten miljöfarligt. Som tur var hade jag kvittot kvar och kunde lämna tillbaka produkten och få pengarna tillbaka. Hur är det möjligt att ett medel som klassas som miljöfarligt får saluföras till allmänheten?

Naturligtvis börjar mina tankar att sammankoppla miljöåklagarens inställning till parasithändelsen som ett brott och det faktum att jag, om jag använt rengöringsmedlet i konsekvensens namn, också kan ha begått ett brott. Men vad begår de som tillhandahåller medlet och de som tillåter att det saluförs?

För egen del är jag nog av den uppfattningen att miljöåklagaren har bra mycket viktigare ärenden att ta itu med än det som parasitutbrottet utgör.

Förberedelserna till att etablera potentiella miljöbomber som fiskodlingar utgör pågår ostört och lika ostört pågår det takrengöring runt om i landet med miljöfarligt medel.

När ska miljöåklagarna reagera?