De båda herrarna hävdar också att FN:s
livsmedelsorgan FAO uppmanar världens länder att satsa på fiskodling för att
klara livsmedelsförsörjningen. Jag har försökt hitta var detta kan stå skrivet
men jag har inte lyckats. Däremot hittade jag en artikel signerad FAO med
rubriken ”Enorma möjligheter för sinande hunger i Afrika”. Med tanke på
artikelns rubrik och vad HL och JA hävdar så borde ju fiskodling inta en
central roll. Ordet fiskodling nämndes inte i artikeln utan det var ironiskt nog
vattenbristen, som var den röda tråden i artikeln.
Brist på rent vatten är en fara som också hotar i
Europa och i det scenariot har Sverige ansetts kunna bli räddningen. De som
uppmärksammat faran och i den sett Sverige som räddningen kan inte ha räknat
med fiskodlarna.
Att fiskodlingsindustrin är den näring som växer
snabbast kan knappast vara ett argument för att den typ av odling som det här handlar
om ska växa i Sverige, Jämtland och Storsjön. Den ska helt enkelt inte växa på någon plats i världen. Vi kan inte behöva ta efter alla
dumheter som teknokraterna hittar på.
Att jordbruksverket och Aquabest i symbios med
Regionförbundet stöder fiskodlingsplanerna är inte heller något hållbart
argument. Det är snarare oetiskt och närmast korrupt att skattemedel används
till att stötta en industri, som inte har något allmänt intresse.
Det Håkan Larsson och Jens Andersson sysslar med
är inget annat än en desinformationskampanj, igångsatt av Fiskodlarnas
Riksförbund, som ska föra allmänheten bakom ljuset och bana väg för en
industrietablering som inte har annat värde än ekonomiskt vinning för
intressenterna.
Herrarna avslutar sin kampanjartikel med meningen:
”Det vore illa om vi inte tar vara på de möjligheter som finns att producera
bra mat och samtidigt skapa sysselsättning och utveckling i våra bygder”.
Vi ska alltså producera mat och skapa
sysselsättning på bekostnad av andra människors mat och sysselsättning. Det kan
inte betecknas som något annat än modern kolonialism.
Tussilago, ett gulligt namn på vårens första
blomma som mer än någon annan växt visar att naturen har trotsat ännu en vinter
och återigen är beredd att ge oss en livgivande sommar.
Man skulle önska att fiskodlingsindustrins
anhängare, likt Tussilago, vaknade upp ur sin vintriga, fastfrusna
fundamentalistiska teknokratism och insåg hur destruktiv och tom på
framtidshopp deras idéer är.
