Nya upptäckter.

För de flesta av oss uppstår med stigande ålder en successiv försämring av synen och själv utgör jag inget undantag. Men de unga årens goda syn till trots kan jag nu konstatera att jag har missat mycket av det som nästan dagligen händer framför våra ögon. Men det är nog så att de nya upptäckter jag nu gör har inte så mycket med god syn att göra utan snarare ett med åren förändrat sätt att se på omgivningen.    

Allt som oftast upptäcker jag nu skeenden i naturen som tidigare med all säkerhet har hänt ett flertal gånger framför mina ögon men som jag inte lagt märke till. Häromdagen upptäckte jag t.ex. en Grönfink på gräsmattan som uppenbarligen åt något. Eftersom jag inte kunde förstå vad den åt så hämtade jag kikaren och kunde då konstatera att det var maskrosfrön den åt. Från de låga, efter marken liggande, och inte riktigt utslagna fröställningarna åt den med till synes god aptit såväl själva fröet som dess paraplyludd.

Idag hade vi besök av den under vintrarna så vanliga herr och fru Domherre. Det visade sig att också dessa fåglar var ute efter maskrosfrön. Till skillnad mot Grönfinken åt Domherrarna också från de fröställningar som var högt över marken. Eftersom Domherrarna inte kan hovra likt en Kolibri så utnyttjar de i stället en annan taktik. Med något vingslag hoppar de upp och satter fötterna på blomstjälken som då följde med ner till marken och vips var frökorgen tillgänglig och kunde tömmas på sitt innehåll. Även själva ätandet skiljde sig från Grönfinken. I stället för som Grönfinken äta allt så vänder Domherren in fröet i näbben och ruskar sedan på huvudet så att fröets flygdel lossnar.

Grönfinken ville inte siktigt samarbeta med fotografen.

 Med frö i näbben från den nertrampade fröställningen.

Tre fröställningar och alla är för höga.

Fågeln har gjort sitt val och trampat ner fröställningen.

Vad är viktigt för miljöåklagaren?

I dagarna har nyhetsmedia rapporterat om att Kammaråklagare Leif Magnusson ska väcka åtal mot Östersunds kommun med anledning av Cryptosporidiumutbrottet i november 2010. Den här olyckliga händelsen har tydligen satt outplånliga spår och ett hämndbegär som hos vissa människor fått så bisarra reaktioner som att gå till domstol.

Den första stämningsansökningen gjordes mot Östersundshem med motiveringen att de inte levererat drickbart vatten. Nu i dagarna kommer så uppgift om att miljöåklagaren stämmer Östersunds kommun för samma sak.

I en intervju vid tiden för utbrottet sa kommunens miljöchef Jari Hiltola att han före utbrottet inte hade hört talas om parasiten Cryptosporidium. Jag är tämligen säker på att Hiltola delade den okunskapen med resten av Östersunds befolkning. Trots den utbredda okunskapen finns det alltså personer som utan att blinka kräver att t.o.m. Östersundsbostäder borde ha förutsett och förhindrat utbrottet. Att Svensson i efterhand är den som vet mest och bäst är väl kanske inte så förvånande men att en åklagare visar samma dåliga omdöme förvånar. Vad blir vinsten, oavsett rättens utslag, av en rättegång mot kommunen? Svaret kan bara bli, ingen vinst, utan i stället enbart kostnader. Onödiga kostnader för samhället dvs. skattebetalarna. Att en åklagare lägger ner tid och arbeta på den här typen av mål tyder på bristande förmåga att prioritera.

Under första halvan av året har en intensiv debatt förts i lokala medier om huruvida fiskodling ska få förekomma i Storsjön. Å ena sidan står fiskodlingsindustrin och deras samhällsfinansierade projekt avsedda att bana väg för etableringarna. På den andra sidan står en med fog oroad befolkning.

Till skillnad mot parasitutbrottet vet i det här fallet de inblandade samhällsinstanserna vilka risker som föreligger om fiskodlingsplanerna blir verklighet. Trots vetskapen om de uppenbara farorna med odlingsverksamheten ställer man välvilligt upp med skattemedel. Jag tror inte det ligger något fel i påståendet att de finansierar förberedelser till miljöbrott. Mitt eget rättstänkande säger mej att såväl förberedelse som genomförande av brott är en straffbar gärning. Följaktligen borde det ligga i miljöåklagarens intresse, med tanke på hans intresse för parasitutbrottet, att granska förberedelserna för fiskodlingsetableringarna.

Det växer mossa på vårt tegeltak och för att inte riskera att annan växtlighet slår rot så borde taket rengöras. Jag har under hela försommaren tänkt på en reklam jag sett om hur enkelt det var att få ett rent tak. Av en händelse fick jag för någon vecka sedan syn på en flaska av rengöringsmedlet jag sett reklam om. Jag köpte flaskan, 339:-, åkte hem och ställde den ifrån mej eftersom jag inte ansåg väderförhållandena som lämliga. 

Så i onsdags var vädret perfekt med uppehåll och nästan vindstilla. Jag beslutade mej för att börja med garagetaket och tog fram flaskan. För säkerhet skull läste jag nu igenom all text på flaskan och döm av min förvåning när jag vid sidan om alla förmaningar om försiktighet också finner ett märke med texten miljöfarligt. Som tur var hade jag kvittot kvar och kunde lämna tillbaka produkten och få pengarna tillbaka. Hur är det möjligt att ett medel som klassas som miljöfarligt får saluföras till allmänheten?

Naturligtvis börjar mina tankar att sammankoppla miljöåklagarens inställning till parasithändelsen som ett brott och det faktum att jag, om jag använt rengöringsmedlet i konsekvensens namn, också kan ha begått ett brott. Men vad begår de som tillhandahåller medlet och de som tillåter att det saluförs?

För egen del är jag nog av den uppfattningen att miljöåklagaren har bra mycket viktigare ärenden att ta itu med än det som parasitutbrottet utgör.

Förberedelserna till att etablera potentiella miljöbomber som fiskodlingar utgör pågår ostört och lika ostört pågår det takrengöring runt om i landet med miljöfarligt medel.

När ska miljöåklagarna reagera?   

Håkan Larsson och Jens Andersson i LT 2013-05-02

Till skillnad mot de i rubriken nämnda herrarna ser jag inget positivt i att fiskodlingsindustrin uppmärksammas eftersom det alltid föranleds av utbyggnad, nyetablering eller en av industrin orsakad naturskada. Fiskodling är fiskodling och på inga villkor vare sig grön eller hållbar oavsett vad herrar Larsson och Andersson anser.

De båda herrarna hävdar också att FN:s livsmedelsorgan FAO uppmanar världens länder att satsa på fiskodling för att klara livsmedelsförsörjningen. Jag har försökt hitta var detta kan stå skrivet men jag har inte lyckats. Däremot hittade jag en artikel signerad FAO med rubriken ”Enorma möjligheter för sinande hunger i Afrika”. Med tanke på artikelns rubrik och vad HL och JA hävdar så borde ju fiskodling inta en central roll. Ordet fiskodling nämndes inte i artikeln utan det var ironiskt nog vattenbristen, som var den röda tråden i artikeln.

Brist på rent vatten är en fara som också hotar i Europa och i det scenariot har Sverige ansetts kunna bli räddningen. De som uppmärksammat faran och i den sett Sverige som räddningen kan inte ha räknat med fiskodlarna.

Att fiskodlingsindustrin är den näring som växer snabbast kan knappast vara ett argument för att den typ av odling som det här handlar om ska växa i Sverige, Jämtland och Storsjön. Den ska helt enkelt inte växa på någon plats i världen. Vi kan inte behöva ta efter alla dumheter som teknokraterna hittar på.

Att jordbruksverket och Aquabest i symbios med Regionförbundet stöder fiskodlingsplanerna är inte heller något hållbart argument. Det är snarare oetiskt och närmast korrupt att skattemedel används till att stötta en industri, som inte har något allmänt intresse.

Det Håkan Larsson och Jens Andersson sysslar med är inget annat än en desinformationskampanj, igångsatt av Fiskodlarnas Riksförbund, som ska föra allmänheten bakom ljuset och bana väg för en industrietablering som inte har annat värde än ekonomiskt vinning för intressenterna.

Herrarna avslutar sin kampanjartikel med meningen: ”Det vore illa om vi inte tar vara på de möjligheter som finns att producera bra mat och samtidigt skapa sysselsättning och utveckling i våra bygder”.

Vi ska alltså producera mat och skapa sysselsättning på bekostnad av andra människors mat och sysselsättning. Det kan inte betecknas som något annat än modern kolonialism.

Tussilago, ett gulligt namn på vårens första blomma som mer än någon annan växt visar att naturen har trotsat ännu en vinter och återigen är beredd att ge oss en livgivande sommar.

Man skulle önska att fiskodlingsindustrins anhängare, likt Tussilago, vaknade upp ur sin vintriga, fastfrusna fundamentalistiska teknokratism och insåg hur destruktiv och tom på framtidshopp deras idéer är.

Jens Andersson och opinionen.

I Länstidningen den 26 april skriver Jens Andersson, f.d. projektledare för Aquabest: ”Vad är det som gör att vissa människor tar ställning mot allt vad fiskodling heter”? Som om nu detta skulle vara suspekt och avvikande från en vedertagen och allmän norm. Själv ser jag motståndet som ett sundhetstecken och en strimma av hopp för framtida generationer.

Jens Andersson använder begrepp, som vattenbruk och grön näring, när han försöker framställa fiskodlingsindustrin som någon för mänskligheten i allmänhet och jämtlänningarna i synnerhet nödvändig näring.

Som företrädare för fiskodlingsindustrin har Jens Andersson i första hand sällskap av förre centerriksdagsmannen Håkan Larsson, nuvarande projektledaren för Aquabest Erik Olofsson samt signaturen Fotnot, som av allt att döma är en, av fiskodlingsindustrin anställd, lobbyist. Dessa tre har som det verkar delat upp ansvaret och på Fotnots lott har tydligen fallit att sätta kritikerna på plats med veteskapliga termer och latinska namn på småkryp och bakterier. Kritiker och allmänhet ska imponeras, falla platt till marken, och inse att det ligger kunskap och vetande bakom argumenten.

Följande, vilket anses tala till odlingsindustrin fördel, har framhållits av förespråkarna:

”Jämtländsk fiskodling ska vara hållbar och inte leda till negativ miljöpåverkan. I dag finns förutsättningar för att utveckla en hållbar fiskodling. Värnandet om miljön är övergripande.”

Om kunskap och vetande ligger som grund, när man säger att värnandet av miljön är övergripande, borde slutsatsen ha blivit den rakt motsatta, nämligen stopp för vidare expansion.

Det vi nu diskuterar, fiskodling i Storsjön, är ingen isolerad företeelse som bara rör de närboendes och sjöns miljö.

Vi har för länge sedan passerat den gräns när ekosystemets förmåga att producera det vi konsumerar gick jämnt upp. Idag förbrukar vi 1,4, kanske mer, jordklot per år och att med den vetskapen ytterligare belasta ekosystemet med fler fiskodlingar kan ju inte vara särdeles intelligent.

De flesta som opponerar sig mot de nuvarande planerna säger sig kunna acceptera småskaliga odlingar. Men inte ens småskaliga odlingar går att acceptera eftersom de redan befintliga har överskridit gränsen för vad som kan anses miljömässigt hållbart.

Om länsstyrelsen, när beslutet ska fattas, bara det minsta ägnar moder jord en tanke så finns bara ett beslut nämligen avslag.

ÖP den 20 apr.

Redan i sept. 2010 anade jag vad som var på gång och nu är mina farhågor besannade. Fiskodlingsindustrins lobbyister har nu fullgjort ett uppdrag och såväl politiker som myndighetstjänstemän sitter på kroken.

I en artikel i ÖP den 20 april vill Erik Olofsson Aquabest, Håkan Larsson utredare, Per Åsling C, Marie Nordén S, Gunnar Sandberg S plus fyra andra mer eller mindre myndighetspersoner övertyga kritikerna om att det nu finns förutsättningar för jämtländska fiskodlingar.

Fiskodling i Jämtland är enligt undertecknarna en gammal företeelse men företagen inom branschen har decimerats och anledningen till detta påstås vara: ökad konkurrens, miljöproblem, sabotage och ogenomtänkta affärsmodeller. Alla de här nämnda problemen finns fortfarande kvar och dessutom har en global klimat- och miljöpåverkan tillkommit samt inte minst ett mänskligt lidande för de som drabbas av foderfisket.

Man påstår sig veta att de reglerade vattendragens magasin i norr har en stor utvecklingspotential. Om man hela tiden värjer sig från att titta bakom hörnet så är det naturligt att man bara gasar på.

Man ska, säger man, minimera de negativa miljökonsekvenserna.

Trots alla tidigare utställda löften kan man alltså inte garantera miljön utan bara minimera riskerna.

Jämtländsk fiskodling ska vara hållbar och inte leda till negativ miljöpåverkan. Fiskodlingar är inte en hållbar näring och de kan på intet sätt drivas utan att påverka miljön negativt.

Alla ingrepp i form av industriell verksamhet som människan har gjort, gör och kommer att göra i naturen får negativa miljöeffekter. Att påstå något annat är rena lögnen. Varje verksamhet måste därför värderas utifrån skada och nytta. Beträffande fiskodling så är skadan betydligt större än nyttan och det borde vara självklart att inte behöva föra en debatt om nyetableringar.

Eftersom det finns en intresseorganisation för fiskodlarna - Vattenbrukarnas Riksförbund – och den tydligen har övertagit yrkesfiskarnas tidigare maktposition i myndigheternas korridorer så sitter vi i skiten.

Det ständiga och stressande ljudet.

Det blev som vanligt promenad hem från gymmet och även idag hade jag kameran med mej för att fånga tillfället om det dök upp. Invid cykelvägen upptäckte jag en myrstack full av liv och beslutade mej för att ta en bild på lite närmare håll än vad som blev fallet senast. Tydligen hade andra haft samma tanke som jag för snövallen var här väl nertrampad och det var lätt att komma intill stacken. Jag ställde in kameran, böjde mej ner och knäppte min bild. Som vanligt skulle jag kolla resultatet men där fanns ingen bild utan i stället stod det ”Inget minneskort”. Mycket snopet. Kortet hade blivit kvar i datorn och några fångade tillfällen blev det alltså inte. 

Det är lätt att tankarna flyger lite hit och dit när man promenerar för sig själv och det var inget undantag idag. När jag sist gick samma sträckning skränade måsfåglarna över fågelsjön och jag hade förväntat mej samma konsert även idag men det var helt tyst och inte en fågel syntes till. Ja inte störde det mej, snarare tvärt om, eftersom måsfåglars skrän på inget sätt kan anses njutbart.

Den här oväntade tystnaden kom mej att tänk på det faktum att det nu för tiden knappt är möjligt att röra sig i samhället utan att behöva höra någon form av utströmmande musik. Det har gått så långt att också inrättningar, som utger sig för att vara friskvårdande, tvingar sina besökare att stå ut med ett varken nödvändigt eller efterfrågat ljud.

Ja jag vet att många och tydligen tongivande människor hävdar att de inte kan fungera utan musik. Musik ska oavsett aktivitet hela tiden strömma och finnas i deras öron. Man t.o.m. avskärmar sig från naturens eget ljud genom att sätta proppar med musik i öronen vid fysisk träning utomhus. Ungdomar påstår också att de inte kan plugga utan musik i öronen.

Behöver jag tala om att jag har en helt annan uppfattning. Människan är skapt för att höra fåglarnas sång, vindens sus och vattnets porlande. Musik ska man lyssna till och inte behöva höra i tid och otid.

Det fanns en tid när jag kunde lägga på en skiva, sätta mej ner, lyssna och njuta av musiken. Idag händer det aldrig och jag är tämligen säker på att den ständiga strömmen av musik har skapat en utmattning som nu kräver tystnad, lugn och ro.

Om Du vill uppleva något fantastisk så försök att någon gång lyssna till tystnaden. 

Vårspaning.

Jag hade kameran med idag när jag gick hem från gymmet i hopp om att hitta några vårtecken. Bilden här är väl ett tydligt tecken på att våren har kommit. Det ser också ut som om arbetet kommit igång med länsningen för öskaret ligger ju i nedre kanten av bilden.

I myrstacken var arbetet i full gång men mellan mej och stacken låg snön djup och med lågskor fick jag nöja mej med denna bild.

Det vanligaste vårtecknet man stöter på utefter gång och cykelvägarna har jag dokumenterat på nästa bild.

Trots att fågelsjön fortfarande täcks av tjock is skränade måsfåglarna över sjön som efter en fiskebåt.

Gång och cykelvägen passerar en skola och där intill vågen lekte ett par flickor. Jag frågade om jag fick ta en bild, vilket de lovade och innan jag gick vidare fick jag veta att det var Emma och Moa jag hade fotograferat. Jag minns barndomens vårlekar i smältvattnet och den därpå följande vårhackan.

För bara ett par veckor sedan låg skidspåren perfekt preparerade men nu är skidsäsongen definitivt över.

En lång och fin vinter med många tillfällen till såväl skid- som skridskoåkning är till ända.

Fiskodlingsivrarna och deras fakta.

Jens Andersson, fil dr ekologi, och före detta projektledare för Aquabest säger sig ha följt debatten kring fiskodling i länet och blir av debatten allt mer förundrad. Och vad blir han då förundrad över? Jo, han anser att kritikerna far fram med såväl osanningar som felaktigheter. När han nu själv ska förklara vad sanning är i frågan så anlägger han en överlägsen ton för att riktigt demonstrera hur mycket han anser sig veta i jämförelse med oss kritiker. Precis som alla andra fiskodlingsivrare använder han dessutom ett språkbruk som ska få aningslösa läsare att anamma argumenten för en expansion av nämnda industri.

Det är verkligen övermaga att kalla fiskodling för vattenbruk och grön näring i syfte att läsaren ska associera odlingarna med traditionellt jordbruk. Hänvisning till sin egen titel och vetenskaplig forskning imponerar sannerligen inte heller.

Alla ingrepp och förändringar, jag kommer inte på ngt undantag, som människan har gjort i naturen har medfört skada och fiskodlingar är inget undantag. Alla ingrepp har dessutom backats upp av vetenskaplig forskning och experter. Och skulle händelsevis någon expert visa avvikande mening och protestera så avfärdas vederbörande som miljönisse och bakåtsträvare.

Det finns alltså all anledning att protestera i synnerhet när expansionen inte tillför annat än ekonomisk vinning för industrin.

”Här finns inte plats att bemöta alla felaktiga argument jag läst under senare tid. Jag kan dock konstatera att kritikerna tydligen anser att vi ska avstå en möjlig arbetsintensiv och förhållandevis miljövänlig näring i länet. Några alternativ pekar man inte på.”

Citatet är hämtat ur Jens Anderssons artikel och man hajar onekligen till en aning inför hans uttryck förhållandevis miljövänlig. Som jag bedömer uttrycket så medger han att det finns vissa tveksamheter. För egen del vill jag nog påstå att ordet miljövänlig inte borde få förekomma i samband med fiskodlingar. Hur kan jag hävda ngt sådant?

Om jag börjar med foderfisket så sker det inte sällan utanför fattiga länders kuster dvs. långt från Sverige. Såväl fiskandet som transporten av fångsten påverkar klimatet och därtill ska läggas alla transporter som sker mellan fodertillverkare och odlingar. Även odlingsfisken transporteras långa sträckor mellan sättfiskodlare och slutodlare samt därefter till rensning och försäljningsställe. Alla dessa transporter kan inte med bästa vilja i världen kallas miljösmarta.

Förutom att foderfisket berövar fattiga människor deras mat så har det på många platser stört ekosystemet.

Till detta ska läggas den direkta miljöbelastningen som sker vid odlingen.  

Beträffande sysselsättning så finns det alternativ och jag är säker på att jag kan bidra. Tyvärr har jag inte samma ekonomiska resurser som den av Jens Andersson hyllade fiskodlingsindustrin. Jag har ingen intresseorganisation bakom mej som, i likhet med odlingsindustrins organisation, kan gå till samhället och utverka skattemiljoner.

Det är brist på kreativ förmåga när man inte har bättre att komma med än något så destruktivt som fiskodling. 

Vindkraft?

Jag har funderat en aning på vad jag skrev i slutet på gårdagens inlägg. Det kanske, har jag kommit på, ändå finns en viss likhet mellan vindkraft och fiskodling. Odlad fisk finns idag i fullt tillräcklig mängd och kraven på nyetableringar och utbyggnad av redan befintliga odlingar kan inte ses som något annat än egoistisk penninghunger från odlarnas sida. Ingen annan än odlarna har ju något att vinna på tillkomsten av nya odlingar.

Ungefär på samma sätt förhåller det sig med vindkraften. Energitillskottet som dessa snurror ger behövs inte eftersom det redan idag finns tillräckligt med el för att försörja Sverige. Prognoserna visar dessutom att elöverskottet kommer att öka.

Varför byggs det då vindkraftverk? Som jag ser det så är de kraftiga subventionerna anledningen till byggruschen. Om subventionerna tas bort så blir snurrorna olönsamma och den egoistiska drivkraften lika med noll.

Underskott på energi uppstår endast vid långvarig och sträng kyla men då bara i den södra delen av landet. I norr har vi så vi klarar oss och skulle dessutom kunna bistå den södra delen av landet med vad som där behövs. Nu går inte det eftersom överföringskapaciteten inte håller måttet.

Vi har överskott på el och när underskott uppstår så finns inte tillräcklig ledningskapacitet att täcka underskott med överskott.

I södra delen av landet uppstår alltså underskott vid sträng och långvarig kyla vilket borde betyda att eltillskottet i form av snurror borde placeras i södra Sverige. När den stränga kylan sätter klorna i Sverige så befinner vi oss också i ett högtrycksläge vilket oftast betyder att det är vindstilla. Vindkraften är således inte till någon nytta när den som mest behövs.

Kan det vara så att vindkraft är lika onödig som fiskodling om den inte sätts i samband med kärnkraftsavveckling? 

Fiskodlingsivrarna och logiken.

Redan idag är fiskodlingsindustrin för stor med tanke på dess samlade belastning på miljö, klimat och ekosystem. Om ett glas är fyllt till bredden med vatten så räcker det med en droppe för att det ska rinna över. Beträffande fiskodlingsindustrin så rinner det redan över och har så gjort under många år. Att då tillåta ytterligare expansion av industrin tyder på bristande insikt och ansvarslöshet.

Att en massa myndigheter sägs ha skrivit under vad som kallas ”Strategi för svenskt vattenbruk” ger jag inte mycket för. Överst på listan står Vattenbrukarnas riksförbund och vad jag kan förstå så är hela upplägget planlagt och iscensatt av denna organisation. Det luktar mygel och korruption lång väg och liknar i många stycken den beslutsprocess som tillät yrkesfiskarna att näst intill rensa Östersjön på torsk. Förespråkarna för oförminskat fiske förlöjligade då de personer som varnade för följderna. I dag säger t.o.m. fiskarna själva att de nu kraftigt minskade kvoterna är för höga. De som förlöjligades då fick alltså rätt.

Någon har i debatten skrivit att Storsjön redan idag innehåller flera ton fisk som sprider sina fekalier och eftersom det inte ställer till någon skada så anser vederbörande att sjön också ska mäkta med den avföring som kommer från odlingarna. Jag undrar hur bondens åkrar skulle fungera om gödseln inte spreds ut utan i stället tippades i högar? Det är naivt att hävda att hela Storsjön ska få en jämn fördelning av den gödning som odlingarna producerar.

De båda miljöpartisterna skriver i sitt inlägg att fisk redan nu har rymt från norskarnas odling i Berg. Att någon kan hävda att detta påstående är skrämmande har jag svårt att förstå eftersom en företrädare för odlingen bekräftat att en kasse gått sönder och att fisk kommit ut i sjön. Att han sa sig vara ovetande om mängden är knappast oväntat.

Att jämföra vindkraft med fiskodling får väl ända betraktas som en aning svårbegripligt men signaturen Usch och fys inlägg har nog enbart som syfte att spy galla över ett hatobjekt vilket i det här fallet är Miljöpartiet.  

Säsongens sista skridskotur.

Ja, det var med all säkerhet sista turen för denna vintersäsong, som under ovanligt lång tid har bjudit på såväl skidåkning som skridskoåkning. Det är som om kung Bore vill visa oss hur vintrarna kan ha tett sig om vi inte hade ställt till det med luftföroreningar och därav följande klimatförändring.

Att glida fram på den upplogade banan och se ut över Storsjöns snöklädda isvidder med de likaså snöklädda fjällen som fond är vad jag kallar lycka.

Tyvärr finns det starka krafter som i privatekonomiska syften vill störa den vackra vyn med fiskodlingskassar. Projektens egentliga syften döljs med löften om sysselsättning och reparation av följderna från tidigare missgrepp. T.ex. ska Storsjön och merparten av kraftverksmagasinen, genom odlingarnas goda egenskaper, återfå den näringshalt de hade före regleringen. Vidare ska Östersjöns ekologiska obalans återställas. Övergödning och algblomning ska rättas till med musselodling. Den del av foderfisket, som idag sker för minkfarmarnas räkning ska i stället gå till fiskodling. Det måste betyda att minkfarmarna ska läggas ner och vad blir det då kvar av sysselsättningsargumentet?

Hela konceptet tycks gå ut på att det ena misstaget ska rättats till med ett nytt misstag som i sin tur rättas till med ett nytt misstag tills den sista brickan faller och katastrofen är ett faktum.

Fiskodlingsindustrin har orsakat och fortsätter att orsaka stora problem världen över och så länge inget görs för att komma till rätta med dessa skadeverkningar är det oansvarigt att bidra till en utvidgning av fiskodlingsindustrin. 

Fiskodling.

Här i Jämtland pågår en livlig debatt om huruvida det ska tillåtas fiskodling i Storsjön. I en debattartikel undrar Birgit Eriksson var miljöpartiet står i frågan.

Jag har också undrat varför ingen miljöpartist yttrat sig om fiskodlingsplanerna. Miljöpartiets EU-parlamentariker Isabella Lövin är förmodligen landets främsta expert på hur vi, i Sverige och världen, misshushållar med havets resurser och det borde betyda att det inte är brist på kunskap i ämnet som föranleder tystnaden.

Inte heller Vänsterpartiet har visat något intresse trots att man nu och då vill framstå som goda miljökämpar.

Folkpartisterna Per Löfstrand och Lennart Ledin skrev den 20 febr. att de var rädda om miljön men inte motståndare till fiskodling och det kanske man ska ta som Folkpartiets hållning i frågan. Vad nu det är värt?

Vad ska man då säga om Socialdemokraterna? Ja även S föredrar tystnaden trots att Jens Nilsson sitter i samma EU-utskott som Mp,s Isabella Lövin och således borde kunna frågan och föra kunskaperna vidare till partikamraterna runt Storsjön. Men oket kanske fortfarande tynger efter partiets tidigare chefsideolog, i fiskefrågor, Christer Skoog.

Östersundsmoderaterna är den enda partiorganisation som tagit ställning mot odlingsplanerna men tyvärr bara till hälften dvs. mot storskalig odling och det räcker inte eftersom även småskaliga odlingar skadar.

Beträffande Centerpartiet så har vi nu genom framförallt Håkan Larssons artikel den 4 april fått bekräftat att de fullt ut stöder alla planer på nyetablering och expansion av fiskodlingsindustrin.

I sin lovsång till fiskodlingsindustrin skriver H.L. att det är nödvändigt för livsmedelsförsörjningen att odlingsindustrin ökar. Som en konsekvens av detta påstående blir frågan till Håkan Larsson: Blir det för bonden i framtiden nödvändigt att sätta fyra potatisar och skördar en för att potatistillgången ska säkras?

H.L. skriver vidare att odlingsindustrin är den gröna näring som idag expanderar snabbast, globalt sett. Som om detta skulle vara ett argument för att vi i Sverige ska hoppa i samma tunna.

I LT den 8 april skriver Mikael Karlsson, ordf. i Naturskyddsföreningen, följande: ”Förutom skövling av ekosystem och ökad klimatpåverkan vill vi ge ICA ännu ett argument för att ta bort räkorna omgående – de innehåller ofta farliga kemikalier.”

I Sydostasien har mangroveträsken vid kusterna utplånats för att ge plats för räkodlingar. Detta har förändrat de lokala ekosystemen, och yngelplatserna för många fiskarter har försvunnit. Att den stora tsunamin annandagen 2004 fick så allvarliga konsekvenser berodde till en del på att det inte längre fanns ett bälte av mangrove som kunde skydda mot vågen av vatten. Detta är enl. H.L. grön näring.

Nästa exempel på den gröna näringen är den norskodlade laxen som flygs till Sydostasien för att filéas, varefter den flygs i retur för att säljas i Europa. Klimatsmart så det förslår.

Situationen för västafrikas småskaliga yrkesfiskare är på väg att bli ohållbar. Utländska industritrålare har tömt deras fiskevatten och de tvingas ta allt större risker för att få någon fångst. Också detta ett resultat av Håkan Larssons gröna näring.